Idag var jag inte i skolan, för jag var som sagt på begravning. Jag trodde att jag hade vant mig vid tanken på att hon är borta, men jag klarar inte av begravningar. Jag totalbröt ihop och grät ooch snorade. Vuxna människor, som jag vet vanligtvis är behärskade, skakade av gråt. Jag grät när vi la blommor på kistan och speciellt grät jag när mormor skulle ta farväl och hon knappt kunde prata för att hon var så ledsen. Min mormor, som alltid är så glad. Efter halva middagen grät jag inte mer. Då satt vi och pratade minnen vi har med Helga. Man var tvungen att le när man hörde historier man aldrig hört förrut, som att hon som 40-åring utmanat en 25-årig man på en brottningsmatch! Jag kommer att sakna henne. Jag skúlle läsa minnen som folk hade skrivit, men jag fick alla lappar som bara hade namnteckningar. Man såg inte vad det stod så jag fick fråga någon då jag skulle läsa alla. Jag hade skrivit om den gången hon kallade Ankan för gammkärring. Som sagt, jag kommer sakna henne.